Rebound

Idag lämnade jag in nycklarna efter mycket hjälp av familjen med det sista i lägenheten. 

Efter att ha lämnat nyckeln släppte en gigantisk sten genom hela min kropp

Jag kan skratta igen

Jag kan le igen

Jag har hopp igen

Detta nyår kan ingen ta ifrån mig nu. 

Jag är precis där jag borde vara

Med min syster. 

För första gången,

På 6 år

Vet jag att ingenting kan gå fel. 

Osynligt

Det går inte att ta på

Känslan av panik

Känslan av separationsångest

Från dig

Paniken av att minnas 

Av att skrika efter någon

Som aldrig kommer komma

Panik av att ständigt vilja ha någon där

Ilskan 

Av att man vet vad man förtjänar

Svartsjuka 

Av att veta att någon annan har det bättre. 

Ångest

För att känslorna inom mig som känns så rätt

Förnekas för att vara fel. 

Tid

Det går fruktansvärt sakta 

Och fort på samma gång

Att vara stressad över saker 

Man inte ens kan ta på

Ändå så stilla

Jag stampar otåligt 

Men vill inte gå. 

Jag vill hoppas

Men jag vill inte tro 

Tiden är min största fiende 

Jag önskar att det var min bästa vän. 

Att förstöra

Jag har kämpat
den sista glädje och vilja jag burit på
För att få något eget som inte var där vi var
Någonstans att känna sig trygg igen
Det tog mig dagar och det kändes bra
en källare
Ett ställe att slappna av på
Utan minnen och ångest

Det tog en timma att förstöra det
Jag vill inte vara här
Jag vill inte vara någonstans
Jag vill inte veta
Jag vill inte höra.

Jag brukar säga för mycket
mina öron blöder av dina ord
Jag ville inte
Jag gick med på det för dig
Vad är det värt?

Jag har fått lida mycket och länge
Men det var dags att lida liite hårdare och liiite mer.

Jag har aldrig känt mig så lurad

Krossad.